Har tänkt länge på att jag ska ge de sista brödskalkarna till fåglarna. Men det brukar bli att jag inte kommer iväg och sen vet jag inte längre om det är en snäll gest eller djurplågeri om brödet blir för gammalt. Idag gick jag iallafall en promenad och passade på att ta med det sista av brödet.
Gav lite till några par (änder) lite här och var medans annat folk hade tjingat svanen och de större samlingarna. Va lite tveksam till ett par som låg och solade i gräset, men tänkte att mat vill väl alla änder ha och smög fram. Jag hann gå ett steg mot dem innan honan typ sprang fram, ställde sig vid mina fötter och skapade ögonkontakt. Hanen verkade inte lika glad och kvackade för fulla muggar. Men när han hade kvackat färdigt i ett regelrätt manligt överbeskydderi så försökte han väl få i sig lite också, vilket va väldigt svårt eftersom honan snodde åt sig allt. Det e ganska roligt med vissa änder eftersom de bara smyger fram från ingenstans. Sen står de plötsligt precis bredvid ens fötter, visslar lite och tittar bort för att inte verka alltför övertydliga.
Fick aldrig matat svanen, men fick se några söta fluffiga små fågelungar som fick alla förbipasserande att stämma in i ett gemensamt 'naaw'. Sen knöt jag nästan jobbkontakter efter att ha delat med mig lite bröd till en mans barn. (Varav ena barnet för övrig kastade pinnar på änderna när brödet tog slut.) Jag kanske kör helt fel taktik här. Man kanske inte ska sitta hemma vid datorn och fila på personliga brev, utan istället gå längs promenadstråken och mata änder. Suddenly it all seems so clear.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar